Operationen som fick mig att fira den åttonde mars

Jag står med fingertopparna i patientens öppna hals och håller med skakande händer i ett snöre som är knutet om två blodkärl. Det är min första operation någonsin och den manlige kirurgen ger mig order samtidigt som han låter frågorna hagla: ”redogör för förgreningarna från arcus aortae!”, ”hur behandlar du graves tyreotoxikos?”, ”vilken är den mest fruktade komplikationen vid operation av struma?”. Jag har läst på noggrant, så jag kan med darrig röst svara på frågorna, men det hjälper inte. Han avskyr mig. Kirurgen tittar på mina skakande händer och ryter ”kandidat, sluta skaka!”. Den övriga personalen i operationssalen betraktar i tysthet händelseförloppet. Jag har gråten i halsen, mina ögon bränner av tillbakahållna tårar. Jag hade varit så uppspelt kvällen innan, sett så mycket fram emot min allra första tjänstgöring på operation. Men innan vi går ner till operationsavdelningen kommenterar kirurgen, med blicken fäst vid mina bröst, att det minsann är synd att han inte kan följa med mig in i omklädningsrummet och jag skrattar inte, jag spelar inte med, utan jag rynkar på ögonbrynen. Nu straffar han mig för det.

När operationen är slut, kommer näste student in i salen för att förbereda sig. Han är en man. Kirurgen tittar på honom, lyser upp och frågar om han är näste student på tur månntro? Efter ett jakande svar, tar han min kursare i hand, hälsar honom varmt välkommen och presenterar honom för sköterskorna som ”vår näste stjärnkirurg”. Jag backar tyst ut ur rummet.

Idag är det den internationella kvinnodagen. Precis som det mesta rörande kvinnofrågan, har dagens vara eller icke vara debatterats flitigt. Jag jämför den lite med alla hjärtans dag: å ena sidan, ska vi inte fira kärleken varje dag? Å andra sidan, varför inte ha en speciell dag att uppmärksamma den lite extra på? Den stora skillnaden mellan alla hjärtans dag och internationella kvinnodagen, är emellertid att medan kärlek är härligt att uppmärksamma, är kvinnor och jämställdhet obekvämt och skrämmande. Håller jämställdheten på att gå för långt? Vad vill de här rabiata feministkvinnorna egentligen? Måste min dotter vara en hen?

Definitionen av att vara feminist, är att anse att kvinnor på ett generellt plan är underordnade män och att detta förhållande bör förändras. Att kvinnor på ett generellt plan är underordnade män, är egentligen ingen åsikt, det är fakta (för lite kött på benen, kan jag rekommendera Statistiska Centralbyråns publikation ”På tal om kvinnor och män” där vi kan följa hur jämställdhetsläget ligger i Sverige för närvarande). Tycker du att detta bör förändras? Bra, då kan du per definition kalla dig feminist!

Det var på sjukhusets kirurgdivision som mitt hjärta för kvinnofrågan började brinna. Efter en uppväxt där jag förvisso jämt blivit överröstad av pojkar och där strategier för att undvika tafsande killar på dansgolv var ett uttalat behov, hade jag ändå inte tänkt nämnvärt på vad det innebär att jag är kvinna. Läkarna på kirurgen gav mig ett bryskt uppvaknande och efter vidare efterforskningar i ämnet, förstod jag att det som hände mig, är mer regel än undantag på arbetsplatser i samhällets alla skikt. Det var inte en slump, inte en engångsföreteelse, utan ett symptom på en struktur och en mentalitet som gör att mindre än en femtedel av alla kirurger är kvinnor, trots att varannan läkare är det. Det är alltså en struktur som på nationell nivå begränsar kvinnors möjligheter.

Att se orättvisor mellan könen är lite som att plocka svamp. Först ser du ingen svamp alls, men så när du sett den första, tycks svamparna liksom ploppa upp ur marken och där du för en sekund sedan inte kunde se en enda svamp, ser du plötsligt ett hav av trattkantareller. Jag brinner för att så många människor som möjligt ska se den första svampen och förstå hur de växer, för det är så vi kommer till bukt med orättvisorna i samhället. När vi ser hur en kvinna behandlas, ser vi snart hur fler behandlas likadant och plötsligt framträder systematiken och dess konsekvenser. Ju fler vi är på tåget, ju fler vi är som ser, desto lättare blir det att förändra samhället till det bättre.

Jag önskar att de kvinnliga läkarstudenter som utbildas om tio år, aldrig behöver vara med om det som jag var med om. Jag önskar att Statistiska Centralbyråns rapport om tio år kommer att meddela att Sverige blivit jämställt. Jag önskar att jag med gott samvete kommer att kunna berätta för min dotter att hon har precis samma möjligheter som vad hennes bror har, att göra precis vad hon vill i livet. Jag önskar att mina kommande erfarenheter av att vara kvinna, kommer se annorlunda ut än vad många av mina erfarenheter av att vara flicka har gjort.

Därför är jag feminist och därför tycker jag, trots att det är både jobbigt och obekvämt, att det är viktigt att uppmärksamma den åttonde mars, den internationella kvinnodagen.

Jag övade på att sätta suturer i bananskal hemma kvällen före min första operation.